Privat- och samhällsekonomisk uppgift

1  Orsaken till att räntan höjs är att det är en rådande högkonjunktur och därmed en allt för hög inflation (3%). Riksbanken försöker med den ökade räntan minska köpkraften och minska penningmängden för att stabilisera ekonomin. Det är alltså inflationen som påverkat hela förloppet. Orsaker till inflation är efterfrågeinflation, kostnadsinflation och pris-och lönespiral. Efterfrågeinflation är då det är utbudsunderskott och efterfrågan efter varor och tjänster ökar. Detta kan bland annat bero på en generell löneökning som gör att konsumenterna konsumerar mer varor och mer pengar kommer in i det samhällsekonomiska kretsloppet. Kostnadsinflation innebär att företagskostnaderna ökar, råvaror kanske blir dyrare, och företaget därmed behöver höja priset på sina varor. Pris- och lönespiral blir till på grund av den förväntade inflationen. Ökar till exempel inflationen stadigt kräver löntagarna högre lön för att ha råd att köpa de varor eller tjänster de behöver och företaget måste höja priserna vilket gör att det blir dyrare för konsumenterna som kräver högre lön. Alla dessa sätt är hur inflation kan ökas. Som konsekvens av inflation är höjd ränta. Detta för att minska penningmängden och på så sätt “kyla av” ekonomin. Det är Riksbanken som påverkar den generella räntan i landet med reporäntan. I uppdrag av staten har de att hålla inflationen på 2%. Eftersom inflationen börjar närma sig 3% är Riksbanken tvungen att höja reporäntan för att kyla ner ekonomin och få inflationen närmare 2%. Tillsammans med staten använder de sig av stabiliseringspolitik för att minska konjunktursvängningarna och en stabilare ekonomi. Åtgärden som används av Riksbanken är penningpolitik som innebär att minska konjunktursvängningarna med ränteändringar och penningmängd (M3). Penningmängden kan Riksbanken styra genom att köpa statsobligationer.

Inflationen påverkar familjen Juhlin ganska mycket eftersom de sedan tidigare klarat sig med marginal på under 1714 kr per månad. Priserna för varor och tjänster ökar med inflation med 1% eftersom inflationen tidigare varit runt 2% och nu närmar sig 3%. Detta gör att det blir svårare för familjen, men i och med inflationen förväntas hon även få en löneökning.

Mamman börjar jobba heltid och får därmed en högre inkomst, vilket ökar den disponibla inkomsten. Bidragen är fortfarande på samma nivå vilket gör att inkomstökningen är mammans lön. Totalt sett får de in mer pengar.

Något familjen hade kunnat göra innan räntehöjningen hade varit att binda lånet under en längre tid. Det skulle kostat dem mer varje månad och gett de mindre pengar att spara, men de hade sluppit den ökade räntekostnader med låneräntan på 4%. Hade de bundit lånet innan hade det dessutom varit dem till fördel eftersom lån minskar i värde under inflation likväl som sparande. Detta innebär att låntagare gynnas och sparare missgynnas. Det hade därför varit bättre att under den tiden ta större lån och spara då räntekostnaderna är lägre. Då får man mindre i avkastning av sitt sparande, men pengarnas värde minskar i varje fall 

inte. När konjunkturen vänder kan de börja spara istället. Men självklart vet de inte innan ränteökningen att inflationen hade ökat.

2 En högkonjunktur och inflation påverkar samhällsekonomin genom att företagens produktion ökar, då utbudet måste öka med den ökande efterfrågan, som i sin tur ökat med orsak av höjda löner och mer arbetstid. Detta leder till att sysselsättningen också blir högre, då företagen kräver mer arbetskraft och humankapital. Då man måste köpa in mer realkapital gynnas även marknaden för maskiner m.m. Det leder också till att produktionen effektiviseras ytterligare och att det krävs mer kompetent humankapital för att styra dessa maskiner. Det leder i sin tur till att efterfrågan efter dessa personer ökar och att deras löner på så vis höjs. När produktionen och försäljningen ökar för att möta efterfrågan ökar företagens vinster. Till slut kommer dock detta leda till att det finns för mycket pengar i rullning och att efterfrågan då överstiger produktionen som mängden resurser tillåter. Det bildas flaskhalsar. Det gör att priser stiger och att tillgängligheten för dessa utsatta varor minskar. Inflationen har också andra följder.

När det är högkonjunktur och företagen och privatpersoners ekonomi går bra vill man investera och lånar därför pengar, vilket leder till att bankerna i slutändan inte har råd att låna ut pengarna och därför tvingas Riksbanken höja räntorna, för att bankerna i sin tur ska höja räntorna mot sina kunder, allt för att bromsa inflationen. Det mer direkta som sker är dock att Riksbanken förutser risker med t.ex överbelåning och skuldkris, som den skuldkris man såg byggas upp innan man införde minusräntan samt de nya amorteringskraven i dagens Sverige. Hur som helst ökar bankernas utlåningsränta med reporäntan. När bankernas ränta ökar ska det minska belåningsgraden, investeringsviljan och därmed inflationen. Då folk kommer konsumera mindre minskar också efterfrågan och utbudet kan återigen möta efterfrågan.

Staten som institution kan ha stor påverkan på ekonomin och för att minska inflationen, bortsett från riksbankens penningpolitiska insatser, kan den vidta vissa finanspolitiska åtgärder. Finanspolitik är statens form av stabiliseringspolitik för ekonomin och sköts av finansdepartementet. Det tydligaste skulle vara lagändringar som i detta fall kan minska inflationen. Detta innebär kontraktiv finanspolitik, att strama åt statsbudgeten (ligger till grund för uttrycket budgetpolitik som är en annan benämning på finanspolitk) för att minska efterfrågan. Exempel kan vara t.ex att minska företagens rörelsefrihet och reglera arbetsmarknaden, genom att göra saker som att höja arbetsgivarskatten, vilket minskar nyanställningsgraden, men samtidigt försvårar produktionen, samt gör att köpkraften hos konsumenterna minskar, alltså backar inflationen. Staten kan utöver att höja skatterna också minska service och investeringar gentemot den fria marknaden. Detta innebär att man t.ex slutar bygga ut infrastruktur som järnvägar och annat som företagen kan ha nytta av, vilket i sin tur också påverkar konsumenterna och deras efterfrågan, då produktionen kommer minska och priserna kommer öka. Staten kan också minska bidragen, vilket leder till att hushållen får mindre pengar att röra sig med vilket i sin tur orsakar lägre köpkraft och mindre konsumtion och inflation. De sistnämnda åtgärderna skulle kunna vara de mest aktuella för 

en regering med mer kapitalistiska ståndpunkter, då de samtidigt som de minskar inflationen också minskar statens inblandning i marknaden samt bidragen, vilket tillhör marknadsekonomin. Eftersom finanspolitiken bygger mycket på skatter och helt enkelt sköts av regeringen blir ideologier av stor vikt. Vilket politiskt parti som styr kan ha stor betydelse för hur finanspolitiken fungerar. Ett socialistiskt parti med mer planekonomiska inslag i sitt program kan t.ex utnyttja en finanspolitisk insats för att höja skatter och utöka den offentliga sektorn. Alltså skulle en vänsterregerings finanspolitik kanske luta mer åt höjda skatter, medan en högerregering mer skulle rikta sig åt att minska statens egna underlättande inblandningar i ekonomin. I dagens läge har dock finanspolitiken inte en gigantisk påverkan på ekonomin med tanke på att den är så pass globaliserad, varor och tjänster kommer på löpande band från utlandet, en marknad den enskilda staten inte kan kontrollera, samt p.g.a. att EU i stor utsträckning reglerar statsbudgeten.

Hur kan åtgärderna (finans- och penningpolitiska) hjälpa familjen?

Finans- och penningpolitiska åtgärder kan hjälpa familjen eftersom de nu har en fast tillgång. Nu när inflationstakten är hög, ökar bostaden i värde kontinuerligt. Dessutom minskar lånets värde.