Sverige och EU s. 438 - 441

EU är en överstatlig myndighet som främjar mellanstatliga samarbeten. Till det överstatliga området (nationell bestämmanderätt överflyttad till EU) hör den inre marknaden (fri förflyttning av varor, tjänster, kapital och människor) samt valutasamarbetet inom EMU. Andra frågor kommer medlemsländerna gemensamt fram till (EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik). En grundtanke är att beslut ska fattas enligt subsidiaritetsprincipen (närhetsprincipen). Det betyder att invånarna i en stat bestämmer om det som inte påverkar resten av EU själva.

Sverige gick med i EU 1995. I EU-frågor är det regeringen som är lagstiftande eftersom det är Ministerrådet och inte Europaparlamentet som fattar de viktigaste besluten i EU. Parlamentet består av 751 ledamöter från 28 olika länder. Där har man gått samman i olika partigrupper. Anledningen är att EU-parlamentariker arbetar oberoende av de länder de har valts i utan istället ska agera som representant för sina väljare och politiska grupper. Parlamentets huvudsakliga uppgift är att vara en del i beslutsprocessen samt föra demokratisk kontroll. Genom Lissabonfördraget 2009 (EU:s nya grundlag), är parlamentet nu “medbeslutande”, alltså likställt med Ministerrådet i beslutsprocessen, samt har nya befogenheter i fråga om EU:s lagstiftning, budget och internationella avtal. Sedan 2009 har medlemsstaterna även fått rätt att besluta om närhetsprincipen ska respekteras. Om ⅓ av medlemsländernas parlament anser att ett lagförslag inte ska behandlas på EU-nivå måste Kommissionen överväga förslaget på nytt.